Hyttvandring 7 maj 2017
För snart 400 år sedan, år 1622, byggdes den första versionen av Skrekarhyttans Västra Hytta upp. Det var mitt under 30-åriga kriget och början till Sveriges Stormaktstid. Trettioåriga kriget hade börjat 1618 och behovet av pengar till soldater och järn till kanoner var stort. Men det var inte första hyttan i bergsmansbyn. Redan 1346 finns Skrekarhyttans hytta nämnd i ett dokument, och det fanns troligen också en tredje hytta. Fram till 1764 var i varje fall två hyttor i drift och enligt Bergenskiöld var Skrekarhyttan den hytta som drevs flest dagar per år och gav mest tackjärn på 1780-talet. Allt var frid och fröjd till slutet på 1800-talet då nya metoder och den tekniska utvecklingen gjorde de små träkolshyttorna hopplöst omoderna och ineffektiva. Vattenkraften ersattes av ångkraft för att driva blästrarna, luften till masugnen och träkolet av stenkol, som nu var billigare och mer energirikt.
I den ruin som nu finns frilagd kan man se hur man hanterade vattenkraften och hur man skapade rum för en ångmaskin. Det är också imponerade att se hur intelligent logistiken var ordnad för att minska energiåtgången och även hyttarbetarnas bördor. Hyttan låg i Mogruvälvens dalgång där det fanns en fors som kunde dämmas upp till en energireservoar, en stor damm. Därifrån leddes vatten till flera vattenhjul för att driva blästrar och krossanläggningar. I en av hjulgravarna finns nu en mysig fikaplats där man kan uppleva energiflödet inifrån. Man ser också hur vattnet leds vidare under hyttbyggnaden och delvis under marken ut till älven igen. Ytterligare energi togs ut till att driva en kvarn nedströms.
De enorma lagren av träkol kan man se rester av. Två stora åsar avgränsar hyttområdet mot bygatan. De har sluttningar i båda ändarna eftersom man där körde upp sina kolryssar, kälkar, och sedan tippade ned kolet i stora ventilerade ”lador” på vardera sida om åsarna.
En sista version av hyttan byggdes 1857, och det var samtidigt som järnvägsnätet började utvecklas. Både malm och järn fraktades nu med smalspårig järnväg. Malmen kom till stor del från Dalkarlsberg och fraktades på en hög bro över älven på ett stickspår till Malmtorget på norra sida av hyttan. Därifrån kärrades den på närmast horisontell mark till rostugnen vid sidan av masugnen, där den rostades och därefter krossades för att slutligen på malmbana fraktas upp till masugnskransen. Härifrån matades malm, träkol och limsten (=kalksten) i en väl utprovad blandning i fortlöpande process ner i masugnspipan. Med tryckluft från ”blästern” steg temperaturen i smältan tillräckligt för att urskilja järnet. När processen var klar gjordes ett utslag i masugnspipans bas. Järnet rann först ut och formades till tackjärn. Detta kärrades sedan över älven upp till Järntorget på södra sidan, där det åter lastades på järnvägsvagnar och fördes till Vikers station för omlastning till normalspårig järnväg, destination Otterbäcken vid Vänern och vidare ut i världen. Slaggen formades till ”sindersten”, som var ett vanligt byggmaterial i trakten, eller gick på en liten trailer upp på slaggvarpen (-högen) på västra sidan. Högen var imponerande men har nu till stor del använts vid vägbyggen. En fin platå med slaggsten och vackra orkidéer återstår på dess plats.
År 1919 ”blåstes ” hyttan ned för gott, dvs verksamheten slutade och hyttan revs under 1920-talet. Då ägdes den av Nitro och fick göra en sista tjänst i den tekniska utvecklingen som objekt för boklagets sprängämnestestningar. Det gällde inte minst masmästarbostaden på södra sidan, som på slutet var hem för en skomakare och några åldringar. Delar av byggnaderna såldes till intressenter från när och fjärran. De vacker huggna stenarna såldes till en norrman som dock inte lyckads frakta bort dem. Ett skiffertak såldes till en vikersbo. Därefter blev ruinen en lokal sopstation och fick förfalla alltmer.
Drivna av svår nostalgi tog dock några vikersbor tag i saken och Vikers Hembygdsförening fick för en symbolisk summa köpa ett markområde av Sveaskog. Länsstyrelsen i Örebro län (nu Region Örebro län) har generöst stöttat med sakkunskap och pengar. Många i bygden har arbetat med att frilägga och säkra murar och göra området attraktivt för besök för att se järnprocessen inifrån. Det finns också en musikscen som använts för flera framträdanden. Det senaste är att föreningen återskapat den känsla man måste ha haft när man närmade sig hyttan från bygatan och sett det välvda taket mot skogen åt söder. Nu kan man sitta under taket i skydd mot regnet eller i den sköna eftermiddagssolen och ta sitt fika. På grillplatsen alldeles bredvid masugnstaket kan man färdigställa sina delikatesser.